På torsdagen vaknade jag med ont i halsen. Hälsenan har trilskats senaste veckorna vilket gjort att jag inte kunnat löptränat alls så mycket som jag planerat. Och nu halsen!
Jag har hört ända sedan barnsben att halsont inte är att leka med och att det är vila som gäller… Men eftersom jag ändå var i Karlskrona på jobb under fredagen hade jag möjlighet att vänta till sista sekund för att bedöma chanserna att bli frisk och hel till lördagens terränglopp på Österlen.
Gjorde en räd på apoteket och sprayade sedan svalget med Coldfri i princip varje timme hela torsdagen och hela fredagen (vilket var en utmaning då jag höll föredrag och workshop hela dagen i Karlskrona). Har även smort Voltaren på hälsenorna morgon och kväll sedan i måndags…
Från Karlskrona via Kristianstad där jag hämtade upp Marcus, och sedan körde vi ner mot Österlen för att hitta lägerplats.
Efter en stärkande nattsömn i hängmattan under stjärnorna i närheten av Verkeåns naturreservat vaknade jag – halsen var faktiskt bättre, right? Sprayade en sista gång och käkade pannkakor och havregröt tillagade över öppen eld. Försökte intala mig att hälsenan också blivit bättre, och när solen bröt fram i startområdet bestämde jag mig. KÖR! Jag kan ju alltid i värsta fall se det som en vacker skogspromenad om pulsen skulle börja skena, eller att hälsenan skulle ömma.
Själva loppet var fantastiskt. Vackert, bra mix av lättsprungen stig och några tekniska partier. Ganska flackt, men ändå helt klart trailkänsla och tillräckligt många höjdmetrar för att hälsenan inte skulle bli helt bortglömd…
Efter bara 5 km vågade jag mig dessutom öka på lite. Luften, temperaturen och miljöerna bara stärkte självförtroendet och mitt val av klädsel (shorts och kortärmad merinoull) var perfekt. Det var lite kyligt i starten, men alldeles lagom när jag väl var igång.
Efter ca 12 km la min klocka av, så jag fick springa helt på känsla och eftersom det inte sitter km-markeringar längs banan hängav jag mig helt åt att bara njuta. Målet ligger där det ligger – ingen idé att hänga upp sig på hur långt det är kvar. Vid den enda vätskekontrollen fanns varm blåbärssoppa vilket var magiskt!
Sista biten började både höfter och hälsena göra sig påminda, men då var jag så glad över att jag faktiskt sprang – och med en hyfsad hastighet också – att jag bara log ändå.
Rusade uppför slottstrapporna på upploppet och kom i mål på 2:04. Helt klart snabbare än jag förväntat mig. (Jag var ju redo att promenera i värsta fall!)
Väl i mål fick jag den fina medaljen i trä, och en kåsa äppelmust från Kivik som var så god att jag nästan fick tårar i ögonen!
Fantastisk upplevelse – jag kommer att springa Österlen Spring Trail nästa år igen och rekommenderar verkligen loppet. Det är ett mycket bra insteg för den som vill prova halvmaraton i terräng. Vackert och lättsprunget.
Tack Marcus för pepp och sällskap! Ser fram emot nästa trailäventyr!
Flakes of Mind 